tinizs

Det känns som mitt liv har startats på nytt så nu börjar vi om här inne med.
Nu ska jag försöka hålla liv i min blogg, inte bara för dom som vill läsa den, utan för att jag inte ska glömma denna underbara tiden som jag blivit tillägnad med min man och min prins! Prinsen av skavböke som vi kallar honom.

Var börjar man?
Lilla prinsen är en efterlängtad liten man. Ett mirakel i mina ögon då vi har 7 st missfall och en ofosterlig graviditet bakom oss. Sista gången jag var gravid var bara en månad innan vi skulle gifta oss jag och min man. Det konstaterades att det fanns allt utan ett foster.

Hoppet var helt borta, hade nästan gett upp tanken på att få barn. Både smärtan av att få missfall och smärtan att gång på gång bli så ledsen, samtidigt som man visar sitt glada ansikte utåt, så är sorgen så stor i hjärtat.
Nåväl i augusti förra året så plussade vi igen.
Ingen av oss vågade hoppas eller tro något. Men efter mycket fram och tillbaka så valde jag att ringa gynmottagningen, där dom skrapade fram en tid direkt till mig så dom kunde kolla tidigt nog om det var något där.
Jag hade en vän med mig minns jag, jag var berädd på att få samma svar som alltid, tyvärr vi ser inget där. Men NEJ där var den! Den lilla räkan! Vad är det är det mitt barn frågade jag dom. Hjärtat slog snabbt och jag kunde inte fatta det! Är det sant, är det något där, lever den? är den stor nog? Alla frågor på en gång. Den ser fin ut!
Jag blev sjukskriven för att ha en chans att få behålla den lille, en vecka i tagen fick jag en ny tid. Allting flöt på men hjärnspökena fanns kvar, kommer denna med försvinna, vågar vi hoppas. Pratade varje dag med den lille att snälla stanna kvar, lämna inte oss.
Från vecka 12 tog inte försäkringskassan något ansvar längre "Läkaren kan inte sjukskriva dig längre under rubriken rädsla/risk för missfall." Näää då fick jag komma på något nytt, det blev akassan och arbetsförmedlingen. Vilket jag gått på tills prinsen av skavböke kom!
Har varit jobbig att gå hemma, har inte varit "arbetslös" sen jag slutade skolan och helt plötsligt sitter jag hemma, klättrat på väggarna i nästan 9 månader. MEN allt är värt det, vartenda sec av frustration!

Den 10 april var han beräknad, jag trodde han skulle komma tidigare pga all smärta jag haft innan, alla förvärkar, alla foglossningar. Men icke, dagarna gick men ingen bebis kom.
Näää 10 april kom och ingen bebis. 17 dagar senare tjatade vi oss till att bli igångsatta.
Förlossningen var, jag vet inte minns inte den faktist.
Minns delar av den sen har jag läst mig till resten.
Kom in på "överburenhetskontroll" 9:30 hon fick inga riktiga mått på honom, men hon tyckte att varför ska ni behöva vänta tills lördag på att bli igångsatta, du är öppen 3 cm och har 1cm kvar på livmoderhalsen. Det har inte hänt något sen sist så det lär inte hända något nu heller, och ni vill själva att vi startar detta så!

11:15 26/04-2012 Väl inne tog dom hål på hinnan, sen satte dom dropp för att få igång värkarna. Vilket startade ganska snart. För att dom sedan skulle ta bort droppet igen när jag öppen 5 cm. Men då stannade allt upp, jag tyckte dock det var skönt för jag fick en chans att andas, äta och gå på toaletten.
Men sen satte dom dit droppet igen när inget hänt på någon timme.
Jag hade endast lustgas, men hade så fruktansvärt ont så skrek och bad dom att ge mig Epidralen "Vet dock inte vilken ordning som sagt för jag var väldigt borta"
Jag hörde någon komma in genom dörren men vägrade titta för jag hade så ont och fick för mig att det gjorde mindre ont om jag blunda, vilket jag gjorde under hela förlossningen.
Det var kirurgläkaren. Hon hade massa frågor om mina gamla diskbrock som jag har opererat, men då dom inte fick riktiga svar av mig så fick dom ringa lunds lassarett och fråga. Men dom kunde inte ge ut några svar pga sekretess eller något.

Nåväl jag svarade på tillräckligt många frågor för att dom inte kunde sätta något EDA så vad gör vi nu, smärtan va hård och jag hade inte tänkt ut någon smärtlindring, dom provade vetekudde men det gjorde ju ännu mer ont! Dom skulle sätta PADDAR eller vad det hette, men inte kom dom med några sådanna. Tillslut sa dom att detta går inte hon har sån smärta vi får sätta in Morfin.
MORFIN fan ja jo visst tog jag emot det, då det var den sista utvägen för inte ville dom öppna mig som jag skrek till dom att göra då smärtan var som värst. Starka medel är jag väldigt känslig mot, blir väldigt väldigt drogad av starka piller eller starka medel, "Troligen därför jag inte minns så mycket, det och smärtan" Vägrade sammarbeta med barnmorskerna, den enda som jag lyssnade på var Tommy, följde hans röst genom hela förlossningen, han upprepade det barnmorskorna sa så löd jag honom. Från att jag skrek att nu kommer han tills han föddes tog 20 min. Han kom ut och jag gav av en djup suck! Han var min min min. Jag fick honom efter ett tag tydligen så hade han haft navelsträngen 2 varv runt halsen. När jag väl fick honom till mig så fanns och finns inget annat i värlen!
kl 1: 38 är han född fredagen den 27 april 2012 kl 01:38
Kl 05:00 kom vi upp till BB, familjerum, där var lyckan fulländad, bebis på ena sidan och min underbara man på andra.
Natten mellan den 27 och den 28 sov Tommy hemma. Den 28:de valde jag att jag vill hem, ville inte vara där ensam, kändes helt fel och kände att jag behöver Tommy, jag behövde hans stöd jag ville vara honom nära och det ville Lillen med.
Väl med utskrivningen gick allt bra, bra hörsel och allt var fint.
TILLS barnläkaren undersökte honom.
Han att allt är bra MEN.... Vadå men tänkte jag, INGA MEN! Jag vill inte ha fler MEN i mitt liv, vad är detta.
Jag hör ett blåsljud på hjärtat.
Nej jag orkar inte, vill inte ha fler motgångar.
Han mår fint.
Vi vill ta EKG och Röntga honom.
Inte ens 1 dag gammal och han hamnar på Röntgen, och sedan att han får ta EKG. Men allt såg bra ut, jag åkte hem med honom för att komma tillbaka dagen efter för att träffa barnläkaren igen så sa att det kan växa bort efter som första dagarna för det finns olika sorts blåsljud. Men det hade inte försvunnit. Alla andra prover är jätte bra, men blåsljudet är kvar. Nu väntar vi bara på en tid till Ultraljud på hans hjärta, för att sedan göra uppföljningar med jämna mellanrum på honom.
Hoppas att det växer bort. Annars får vi ta det därifrån.
Just njuter jag bara av min älskade prins av skavböke.
Och han mår prima, så oroliga ska vi inte vara säger alla. Men i hjärtat finns oron!

Nä nu kallar plikten!